Jag skriver en bok. I mitt arbete med att skriva en bok om kvinnliga förebilder så intervjuar jag framgångsrika kvinnor i Sverige. Deras berättelser sätter spår i mig och jag häpnar, imponeras och känner ödmjukhet inför all kraft jag möter. Men det sätter också igång tankar om mitt eget liv och de val jag gjort. Mina tankar går också till alla dessa kvinnor jag mött i mitt arbete med att leda utvecklingsprogram, ledarskapsutvecklingsprogram och när jag coachat.
I mitt arbete som VD för flera ledarskapsbyråer så har jag haft skilda samarbeten med Stressmottagningen och deras forskare. Docent Alexander Perski berättade att 70% av patienterna hos Stressmottagningen var kvinnor och främst i 35-års åldern. Det finns likheter i deras beteendemönster. De ställer upp för andra, servar och stödjer. De är duktiga, högpresterande och perfektionister. De backar inte ur en hopplös situation utan kämpar än hårdare. En dröm för arbetsgivaren således fram till dess att de blir sjuka.
En kvinna jag coachade vid ett sammanhang sa att hon alltid säger till sina underställda kvinnliga chefer att de måste vara lite slarviga för att kunna göra karriär. Släppa kontrollen, räkna med att det inte alltid kan bli lika bra och sluta serva! En annan kvinna som var min uppdragsgivare under ett år när jag genomförde ett utvecklingsprogram för cheferna i verksamheten sa ofta till sin grupp att hon krävde att de skulle se till helheten av verksamheten och inte bara det egna ansvarsområdet. Men för att kunna se verksamheten i stort krävdes kompetens att se sitt eget liv i stort. Att ta med både behov, tankar och värderingar in i arbetet. Att vara en hel människa på jobbet. Jag minns att det till en början blev en hel del problematiseringar och diskussioner kring hennes synsätt, men sedan uppskattat.
Själv har jag både hunnit springa fort och stannat upp i mitt arbetsliv. Jag har varit både duktig, högpresterande och servat samt satt gränser, sagt stopp och vägrat serva. Första gången var när jag gick till rektorn på gymnasiet och sa att jag slutar! Tog en paus och jobbade ett år, trots alla höga förväntningar på den duktiga flickan med höga betyg. Det handlar mycket om att finna sina egna gränser, grundvärderingar och drivkrafter. Att hitta sätt att agera utifrån dem och finna en kontext där de blir värdefulla. Mitt eget sätt att vara i kontakt med mina gränser, värderingar och drivkrafter har varit mindfulness, att åka på retreat, meditera och samtala.
I dag talas det om att det blir allt viktigare med att utveckla det personliga ledarskapet. Att lära känna sig själv är en avgörande kompetens i arbetet med att leda andra och verksamhet. Att se den egna rollen, verksamhetens riktning och samspelet däremellan. Det vill vi bidra med på Sedell&Friends. Ett mer framgångsrikt, meningsfullt och hälsosamt ledarskap. Genom chefshandledning, coaching, nätverk och mentorprogram.
Eller som min favoritfilosof Aristoteles sägs ha sagt ”Bliv det Du är” och ”inte det andra vill att du ska vara” som en adept fyllde i med i ett ledarskapsprogram för unga kvinnor jag ledde under ett år.
Ulrika Sedell