Jag lyssnar på Anna Kinberg Batra, som sitter framför mig. Med energi, välformulerad och det osar kraft. ”Att vara ledare är starkt förknippat med att vara man. Att vara kvinna är något annat, en suportfunktion.” Anna har precis lämnat sitt uppdrags om ordföranden för Moderaterna när vi spelar in podden Krossa glastaket. Jag känner att jag sitter där och blir förbannad. Varför talar vi bara om de olika förutsättningarna för män och kvinnor, men gör så lite? När jag någon vecka senare träffar Birgitta Ohlsson så berättar hon att hon aldrig känt att hon fått höra till utan alltid stått lite utanför. Vilket för med sig att hon oreserverat kunnat lyssna på sin inre röst, eller som hon själv kallar det, sin kanariefågel. Hon har kunnat vara autonom och vara lojal med sin värdegrund oavsett hur vindarna har blåst. Det ger trovärdighet, kraft och tydlighet. Men det leder också till ett visst utanförskap och kanske också till ett betydligt sämre skyddsnät när det blåser hårt. Att vara kvinna – det är något annat. När jag senare möter Åsa Regnér berättar hon att hon alltid varit extremt påläst och att det handlar om att hon som kvinna kan bli mer kritiskt granskad. Hon ler när hon säger att det är nog förklaringen till att hon har dubbla examen. För att utåt visa sin kompetens. När jag lyssnar så tänker jag att det kan också kan vara den vägen som kvinnor hittat fram. Att ha högsta betyg och överleverera. Fortfarande dominerar kvinnor på universiteten och har i snitt högre betyg än män. Annie Lööf berättar när vi spelar in podden Krossa glastaket att hon hört ett flertal gånger om att hennes höga betyg måste ha resulterat i att hon inte haft något ”liv”, och jämför med en framgångsrik fd minister som aldrig får kommentarer om hans ovanligt låga betyg.
Facebooks operativa chef Sheryl Sandberg har hävdat att ju mer framgångsrik en man är desto mer omtyckt blir han av både män och kvinnor. Medan framgång får en kvinna att bli illa omtyckt av såväl kvinnor som män. Det får mig att tänka på den norska studien som genomfördes på ekonomistudenter under 2015. Hälften fick läsa om den kvinnliga företagsledaren Hanna Berg Jacobsen, medan den andra hälften fick information om den manliga företagsledaren Hans Berg Jacobsen. Informationen var exakt samma, enda skillnaden var personernas kön. Det visade sig att 52% av de studenter som fått information om Hans uppskattade honom medan endast 33% ställde sig positiva till Hanna. De uppfattade Hans som en bättre ledare. Dessutom tyckte 72% av Hanna verkade vara en dålig mamma, medan motsvarande siffra för Hans var 30%. Resultatet visar att vi bedömer personer och ledarskap olika, beroende på kön. Vid ett tillfälle berättade Fredrik Hillelson, vd Novare för mig att när han ringer på referenser på vd-kandidater är det slående vilken skillnad det är på referenser beroende på kön. Män får likvärdiga omdömen av de olika referenserna men för kvinnor kan det skilja sig stort. Fredrik menade att en referent kan understryka kvinnans begåvning, resultat och förmåga medan en annan referent till samma kvinna säger endast ”hon är en bitch”.
Att vara kvinna – är något annat.
Kanske är det just därför jag älskar när Louise Sander, vd Handelsbanken Liv berättar att hon brukar säga till kvinnorna i hennes verksamhet att bli lite slarviga eller delegera till en man. Eller när Lena Olving, vd Micronic berättar att hon brukar nynna en liten sång för sig själv, när männen i hennes ledningsgrupp börjar citera varandra. Hon menar att det är en ceremoni de behöver för att fatta beslut. För henne är det ”grekiska” och hon sätter sig och nynnar istället. Varje gång jag föreläser om hur vi synliggör hinder som är förknippade med kön så tänker jag på Lenas kommentar. Om hennes sätt att hantera att män tar i snitt 70% av talutrymmet. Såväl i grundskolan som i ledningsgruppen.
Ju mer kunskap vi har på metanivå om kvinnors och mäns skilda spelplan ser ut, desto skickligare blir vi på att bryta det förlegade mönstret som inte bara leder till att vi förlorar kompetens utan också till mänskligt lidande. För när kvinnor ständigt behöver överbevisa sin kompetens för att få vara med och konkurrera om makt och mandat och när framgång snarare blir ett hinder för att än mer påverka riskerar det att skickliga och kompetenta kvinnor pressas till ohälsa eller väljer andra sätt att kanalisera sin kraft. I mitt arbete där jag handleder chefer, ser jag allt oftare framgångsrika kvinnor ifrågasätta villkoren och välja bort karriären och istället väljer en annan tillvaro, ofta med lägre lön, mindre mandat men med större frihet. Som interimsuppdrag, starta eget eller studier.
Men kan vägen fram vara att kvinnor lämnar över stafettpinnen för att banan inte är rimlig eller rättvis? Eller kan vi tillsammans konstatera att banan behöver göras om? För det krävs det kunskap, om hur den befintliga banan exkluderar och stoppar kvinnor. För att vara kvinna, det är fortfarande något annat.
Ulrika Sedell
Ledarskapsutvecklare, föreläsare och författare