– Innanförskap för mig är känslan av att höra till, att min röst är viktig. Att tillåtas bidra, säger Ulrika Sedell.
Hon sitter med ryggen mot stora glasfönster på ett café vid Centralstationen i Stockholm. Bakom henne pågår ett dramatiskt väder med ömsom strålande sol och ömsom stora, virvlande snöflingor som landar på marken i brutal hastighet. Hon har en mjuk, melodisk röst och nära till ett vackert skratt som bubblar upp emellanåt. Håret är klippt i en kort, asymmetrisk frisyr som letar sig fram över kinderna.
Tonfallet i Ulrikas röst blir mer allvarligt när hon berättar om en upplevelse hon var med om hösten 2015. Hon är i Malmö och ska kliva på tåget mot Stockholm. En ung man i artonårsåldern ombeds av tågvärden att visa sin biljett när han ska gå ombord. Ulrika frågar förvånat om man behöver visa sin biljett innan man går på, vanligtvis brukar biljettkontroll ske när tåget är i rullning. Hon får till svar att det bara är att kliva på. Det enda som skiljer den unge mannen från Ulrika är hudfärgen, han är mörkhyad och Ulrika är ljus. När hon ändå visar sin biljett får hon ett förvånat svar från tågvärden, det var inte nödvändigt att visa biljetten. Det är uppenbart att den unga mannen särbehandlats på grund av sitt utseende. Känslan av orättvisa, frustration och att behöva göra någonting växte sig stark hos Ulrika.